Lynx lynx

Lodjuret är ett av de mest utbredda kattdjuren. Vintertid avslöjas lodjurets revir av stora, runda tassavtryck i snön och under vårnätter av dess ljudliga rop. Lodjur vandrar nästan tjugo kilometer varje natt, och ett revir kan breda ut sig över mer än tusen kvadratkilometer. Precis som andra katter kan den dra in sina klor.

Fortplantar sig snabt

Unga lodjur lever gärna i grupp. Äldre loar lever ensamma i naturen, men i djurparker kan par hållas tillsammans året om. Lon gör vanligtvis sitt bo i blockterräng eller klipphålor. Lodjurets brunst infaller i februari–mars, och i maj–juni föds två till tre ungar. Ungarna stannar hos honan i omkring ett år, sedan frigör de sig. Vanligtvis får lohonan ungar varje år. Lon fortplantar sig snabbt, och av våra rovdjur är det bara vargen som är effektivare. En lohanne skadar inte sina ungar. Han kan till och med delta i skötseln av ungarna, om än inte lika aktivt som honan.

Skygt djur

Lon rör sig i skymningen och gryningen. Den är mycket skygg och man råkar ytterst sällan på den i naturen. Lodjur föredrar svårframkomlig blockterräng och bergiga trakter. Vid behov kan den också klättra i träd. Lon har inga naturliga fiender, men den kommer ogärna i nära kontakt med vargar. Dess starka bakben gör att den kan hoppa långt både uppåt och framåt.

Färgvarianter

Lodjurets prickiga päls är ett ypperligt kamouflage – prickarna gör att djurets konturer suddas ut. Om sommaren är pälsen tunnare och rödaktig medan den vintertid är betydligt tjockare och ljusgrå.

Visste du att mönstret i lodjurs päls är individuellt? Det kan bland annat användas för att identifiera individer med viltkameror. Olika färgvarianter av lo har egna benämningar:

Kattlon har flest fläckar.

Rävlon har bara fläckar på benen.

Varglon har stora, svagt tecknade fläckar och två svarta ränder på ryggen.

Överraskning!

Lodjuret rör sig ljudlöst. Det jagar genom att smyga efter sitt byte och sedan överraska det med ett språng. Det kan också lurpassa på att bytet ska närma sig innan det går till attack. Lon behöver alltså ett habitat som är tillräckligt skyddat för att den ska kunna lurpassa på byten. Lodjurets föda består nästan uteslutande av kött. Till dess viktigaste föda hör hjort- och hardjur. Dessutom äter den hönsfåglar och smågnagare, om den lyckas fånga sådana. Ibland kan den även fånga en räv. Tidvis gömmer lodjur byten, men det är mer osäkert om den återvänder till gömstället. I ett varmare klimat kan lon utnyttja sitt byte bättre än under den hårda kölden i norr. Vintertid kan den inte äta fruset kött eftersom dess tänder och käke inte är tillräckligt starka. Därför återvänder den sällan till kadaver om vintrarna.

Ser väl i skymningen

Lodjuret har precis som andra katter skarp syn och god hörsel. Dess luktsinne är sämre, vilket syns på den korta nosen. Som de andra kattdjuren ser lon också i mörker. Kattdjuren har ett välutvecklat känselsinne som de använder för att sondera sin miljö. Morrhåren kring munnen är de viktigaste känselspröten. Dessutom har den morrhår under käken, ovanför ögonen och på frambenen.

Svansstump

Kattdjur har vanligtvis en lång svans som hjälper dem att hålla balansen. Kattdjur som klättrar i träd (t.ex. leoparder) eller i brant terräng (som snöleoparder) har lång svans. En lång svans är även till hjälp för kattdjur som jagar genom att springa i kapp sitt byte. Exempelvis använder geparden sin svans för att hålla kursen när den jagar sitt byte i hög hastighet. Lodjur lever i skogar i en synnerligen jämn miljö. Dessutom jagar den genom att överraska sitt byte och kasta sig över det. Därför behöver inte lon en lång svans varken för balans eller jakt, och evolutionen har lämnat den med en kort svansstump. Det är möjligt att lons svans om hundratusentals år försvinner helt. Också en kort svans kan användas för att signalera sinnesstämning, och tack vare den svarta svanstippen syns redan små ändringar i svansens position. En upprätt svans signalerar skrämsel, ibland också självsäkerhet. En stelt upprätt svans kan vara en varning till andra.

Välkommen till lohägnet: