Panthera uncia

Kattdjuren är de mest utvecklade för köttätande, och deras föda består nästan uteslutande av kött. Snöleoparder kan jaga vilda bergsfår och bergsgetter och alpstenbockar. Deras viktigaste bytesdjur är blåfår, som också kallas nahor, samt sibirisk stenbock och argali (ett fårdjur). De säger heller inte nej till bland annat murmeldjur, harar och kaniner, gnagare och hönsfåglar. Om det inte finns vilda djur att tillgå kan snöleoparder även döda husdjur, vilket leder till konflikter med lokalbefolkningen. En snöleopard kan fälla byten som väger upp till tre gånger mer än den själv. De är kattdjur som är opportunistiska jägare, och det är alltså inte särskilt specialiserade på något visst bytesdjur eller jaktbeteende. Snöleoparden lurar tålmodigt på sitt byte, varefter den går till överraskningsattack och försöker bita bytet i nacken. Som är karaktäristiskt för kattdjur, äter snöleoparder långsamt – i det vilda kan det ta den hela 3–4 dagar att äta ett helt bytesdjur. Antalet bytesdjur är en viktig faktor för huruvida en miljö passar snöleoparder.

Mästare på kamouflage

Snöleoparder smälter perfekt in i sin miljö och har också anpassat sig till ett liv i bergen på andra sätt. Klimatet är kallt och torrt. Snöleoparden har en vacker, tjock päls som är tät och varm. Visste du att snöleopardens prickar är individuella och kan användas för identifiering på bilder från viltkameror?

Den nästan en meter långa svansen hjälper snöleoparden att balansera i branta berg och värmer kropp och ansikte när djuret vilar sig.

Dess korta framben och långa bakben gör att den rör sig smidigt i branta, ojämna områden. De stora tassarna fungerar som snöskor.

Snöleoparden är ett skymningsaktivt djur, vilket dess gulaktiga ögon är ett tecken på – de gör att den ser bra också i mörker. Precis som kattdjur överlag är snöleoparden skygg och man ser dem sällan i det vilda. Också dess välutvecklade bröstkorg och stora näshålor är tecken på snöleopardens anpassning till den kalla, tunna luften i dess hemtrakter. De runda, korta öronen göra att mindre värme strålar

Shhh!

Snöleoparder gör inte oljud i onödan – de kan faktiskt inte ryta. Det här beror på strupens utformning. Däremot kan snöleoparder jama, morra, yla och fräsa.

Katt som inte längtar efter sällskap

Snöleoparden lever ensam och hannen är inte intresserad av sina egna ungar. Honan och hannen träffas enbart under brunsten, då de tillbringar några dagar tillsammans innan de åter går åt skilda håll. Snöleoparder kommunicerar sinsemellan och märker ut sina revir genom doftmärken som den lämnar genom att skrapa i marken med baktassarna och lämna urin på berg och stenar. Snöleoparder försvarar inte sina revir lika aggressivt som andra kattdjur, men hannarna hävdar sina revir gentemot andra hannar. Snöleopardens brunst infaller i december–februari. Dräktigheten varar i 93–110 dagar, varefter honan vanligtvis föder 2–3 ungar i en håla eller grotta. När ungarna föds är de små och hjälplösa – de öppnar inte ögonen förrän de är en vecka gamla. Vid cirka 3 månaders ålder börjar ungarna följa modern och får lära sig viktiga jaktfärdigheter. Honan föder upp ungarna ensam, och de lämnar henne när de är ett par år gamla.

Utbredning

De snöleoparder som ännu lever kvar högt uppe i Himalayas och Centralasiens bergskedjor är i dag bara 4 000–6 400 till antalet. I dag finns det snöleoparder i Afghanistan, Bhutan, Kina, Mongoliet, Nepal, Pakistan, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Kinas utgör 60 procent av hela området. Snöleoparderna i Himalayas och Centralasiens bergskedjor lever vanligtvis på 3 000–5 400 meters höjd. De föredrar trädlösa områden och lever specifikt ovanför trädgränsen i bergen. De rör sig gärna i bergiga dalar där de lätt kan gömma sig men har god utsikt. De har stora revir, vars storlek beror på mängden bytesdjur: I Nepal finns det mycket föda så där har de ofta revir på 30 km2, medan det i Mongoliet finns lite föda och där kan de ha revir på upp till 1 000 km2.

Tjuvjakt och förföljerser hotar snöleoparden

Snöleopardstammen hotas av tre viktiga faktorer:

• Högre trädgräns på grund av klimatförändringen
• Tjuvjakt
• Färre bytesdjur till följd av lokalbefolkningens ohållbara jakt

Skydd

Runtom i världen görs hårt arbete för att skydda snöleoparden. Deras habitat skyddas genom skyddsområden. Patruller motverkar tjuvskytte och lokalbefolkningens miljömedvetenhet ökas genom miljöfostran. Dessutom håller man på att inrätta ett system för rovdjursersättningar. Alla de 12 länder där det finns snöleoparder har förbundit sig till skyddet av arten, och forskning pågår för att utreda vilka skyddsåtgärder som vore effektiva. En noggrann stambok förs över djurparkernas snöleoparder, så att djurens genbank ska förbli mångfaldig och djuren så friska som möjligt. Målet är att snöleoparder i framtiden ska kunna återintroduceras i sina ursprungliga områden. Innan det kan ske måste emellertid förföljelserna och tjuvskyttet upphöra.